3 månader och allt är väl som vanligt när vi kommer hem?

0
69

Snart är vi på väg. Det sista röjs av nu med jobb, packning, förbereda huset mm sedan är vi redo. Redo att åka iväg 3 månader tillsammans, vi i familjen. Vi längtar, det har vi ju gjort länge. Men vet ni efter helgen har en känsla fastnat inom mig som inte riktigt vill släppa.

I fredags hade vi julfest med jobbet med respektive, verkligen hur kul som helst. Och i lördags var det dags för julbord hos mamma med närmsta familjen. Allt var frid och fröjd. Adventsfint, barnen hade bakat pepparkakshus med kusinerna innan de något sega föräldrarna (vi) kom. Det doftade glögg och julmat i köket och ni vet när man bara känner en sorts lycka i kroppen. Vilken familj jag har, så orättvist bra vi har det egentligen.

En timme senare fick jag ringa 112 när lilla mormor 88 år fick blodtrycksanfall (hoppas vi det var, inte fått alla svar ännu) och föll ihop och vi tappade kontakten med henne… Livet kan förändras fort. Värdarna i huset fick ta bilen efter ambulansen och vi ”gäster” fick äta julbord, plocka undan, diska och fixa och säga hej då till det tomma huset.

Inom mig bubblade minnerna om när jag i samma hall för 19 år sedan ringde 112 då min lillasyster då 1 år gammal fått feberkramp. Vi trodde hon skulle dö innan vi visste vad det var med henne..

I vanliga fall när vi åker iväg så räcker det att vara hemma i några dagar så känns allt som vanligt. Jag brukar alltid känna så, att princip inget har förändrats på 3 månader eller hur länge vi är borta. De flesta är vintertrötta och mörkret gör att man knappt ser grannarna längre så inget har verkligen hänt hemma på 3 månader..

Men just idag känns 3 månader ganska så lång tid.. 3 månader, långt ifrån Sverige och familjen.

På Näringslivsmässan i Linköping i höstas var jag lite osvensk, och frågade om jag fick sätta mig bredvid ett par tjejer som skulle på samma föreläsning som jag. Annars sätter man sig såklart med en stol emellan så man varken behöver titta på eller säga hej till den okända personen bredvid. En av dessa urtrevliga tjejer var @amaliasixten som precis köpt en van @collectivoli som hennes familj och en kompis familj till dem skulle renovera. Det skulle bli en riktig instagramvänlig van för 7 personer som de även skulle hyra ut på AirBnb. Ni förstår att vi fastnade direkt i massa gemensamt. Häromdagen la Amalia ut ett inlägg på insta som fick mig att fastna. ”I år ska vi fira första julen hemma utan Cara”. Det visade sig att hennes syster tagit livet av sig pga psykisk ohälsa förra året. Jag höll på att tjuta ihjäl mig när jag såg videoinslaget. Det går att se det ifrån hennes instaprofil om någon är nyfiken.

Hennes liv hade förändrats över en natt och det viktigaste för henne i livet är som hon säger Relationer. Det är verkligen så sant!

Så ta hand om era nära och kära nu!!! 🙂

Sommarskolavslutningen i år, jag, kidsen och mormor!

Lämna gärna en kommentar

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.